Variationer av vad man kan kalla pizza tillagades redan i antikens Grekland, då man började baka bröd i runda platta former, med påläggsom t ex olivolja, gröna blad och kryddor. Idén till pizza med tomatsås kom troligen från Peru, tomatens ursprungsland, där man lade tomat på bröd. Men pizzan så som vi känner den idag, började man med i Italien i slutet av 1800-talet. Den sägs vara den napoletanske kocken Raffaele Esposito som gjorde en hyllning till drottningen Margherita, med en pizza vars färger representerade den italienska flaggan. Grönt från basilika, vitt från mozzarella och med sås gjord på röda tomater.
Den napoletanska pizzan
Lättgräddade, luftiga pizzor är typiskt för Neapel. Den typiska napolitanska pizzan får man dels genom att utesluta den tunga olivoljan, och dels genom att degen görs av ett ytterst finmalt mjöl, för att kunna binda stora mängder vätska. Degen ska helst bestå av upp till 60% vatten. Ju mer vätska i degen, desto luftigare och sprödare blir pizzan. Den gräddas sedan under mycket kort tid i en vedeldad stenugn där temperaturen ofta når upp till 500 grader. Fyllningen består oftast av några få råvaror, men av riktigt god kvalitet, och gärna lokalt odlade: tomater, färska basilikablad och mozzarella. Det är allt som behövs.
Världens bästa pizza?
Familjen Condurro har bakat pizza till napoletaner, turister och gourmander sedan 1870. Deras pizzeria Da Michele på Via Sersale i Neapel sägs av många vara den bästa i världen. Restaurangen är spartanskt inredd, inga rutiga dukar och levande ljus. Och det finns bara två sortes pizza att välja mellan; Margherita och Marinara. Kön ringlarändå långt ner på gatan utanför, särskilt efter filmen “Eat, Pray, Love” där Julia Roberts frossar i deras pizzor. Men tack vare den tunna pizzabotten och den höga värmen levereras sedan en perfekt gräddad pizza efter lite över en minut i ugnen. Och den är väl värd att stå i kö för.